Dagboken och vikt

Vecka 8 - vikt ca 750 gram. 12 cm hög. 16 cm från nacke till svans. 

Fredagen den 8 oktober kom äntligen vår efterlängtade valp Zoi hem. Hennes namn betyder "livet" på grekiska. Hon föddes fredagen den 13:e augusti klockan 8.30. Inom astrologin har hon sitt soltecken i Lejonet och ascendenten i Jungfrun. Redan dagen innan hade jag förberett valpens hemkomst. För att sängen skulle bli lägre skruvade jag loss benen. Jag ställde Zois hundbädd bredvid min säng och la ut kissunderlag på golvet. Skärmade av dörröppningen med ett kompostgaller. Hon skulle få vara mest i sovrummet den första tiden.

Direkt efter ankomsten fick Zoi bekanta sig med rummet. Till en början var hon avvaktande mot oss och till vår förtvivlan vägrade hon att äta på hela dagen. Hon drack sparsamt. Jag misstänkte att det berodde på omställningen. Separationen från syskon och mamma. Annars var hon pigg som busade och hoppade runt.
Hennes favoritleksak i början var en liten gummiko med långa smala tygben. De andra leksakerna brydde hon sig inte om. Jag hade inhandlat en bitring gjord av gummi och några tuggben samt en aktivitetsboll som man kan stoppa i godis. Man bör inte ge hela leksakslådan på en gång utan introducera en leksak åt gången.

Vi tog det lugnt första dagen för att Zoi skulle acklimatisera sig i hemmet. Ute i köket fick hon bekanta sig med vår sexåriga katt Tigris. Först var Zoi misstänksam. Kissen såg nyfiken ut men var inte påflugen. De stod en bit ifrån och studerade varandra. Så kom kvällen och det var dags att släcka. Zoi ville inte sova i sin bädd! Hon ville upp till mig. Flera gånger försökte jag vara bestämd. Men tröttheten tog överhand. Till slut lyfte jag upp henne i min säng och sa: "Men bara för i natt. Nöjd rullade hon ihop sig som en liten boll och tryckte sig tätt intill mig.

Mina planer var att låta vovven sova i sin bädd oavsett om hon gnällde. Jag var väl förberedd att det skulle bli mycket gnäll första nätterna. Jag lovade att inte ge vika men det slutade med att hon sov bredvid mig. När hon somnat la jag ner henne i den ombonade hundkorgen.
På bara några sekunder slog hon upp ögonen och skuttade upp. Efter några ytterligare försök att få henne att sova själv kapitulerade jag. Såklart hon behövde känna min närhet den första natten. Inte lätt att bli lämnad och fråntagen mamma och en trygg valpkull. Zoi somnade till slut i min säng och då var klockan 1:30. Det blev alltså inte som jag hade bestämt från början, att vara konsekvent. Hur skulle morgondagen bli?

Följande dag vaknade Zoi vid femtiden. Jag gick ut med henne i tron att hon skulle kissa. Hon stod helt stilla. Rörde sig inte ur fläcken.
Liten och söt tittade hon upp på mig nere från marken. De var höst och småkallt. Hon tänkte inte kissa. En valp ska inte promenera långt i början så det bekymret hade vi inte. Jag bar henne till berget och ställde henne på marken. Gräset var vått och luften kylig. Hon fortsatte att titta på mig med en min som förmodligen tänkte:
"Vad gör vi här? När man kan kissa skönt och bekvämt inne?" Hon vägrade att gå tillbaka.

Det var med en bedjande blick. När jag satte mig på huk och ropade hennes namn skuttade hon fram två meter. Därefter satte hon sig ned igen och ville upp. Så var det dags att mätta mått och vikt. Man mäter upp till manken är man pratar om höjden. Manken sitter nedanför nacken vid skulderbladen där nacken slutar och ryggen börjar. Högsta punkten.  

Vecka 9 - vikt 800 g och 12 cm hög.

Det har varit upp och ned med maten om dagarna. Jag hade förträngt att en liten yorkvalp kunde vara så envis. Det är en sak att ge expertråd och en helt annan att praktisera på sin egen hund. När jag observerade Zoi märkte jag att hon inte hade tid att äta. I vissa situationer såg det ut som hon var rädd för dessa stora skålar. De var faktiskt större än hennes lilla huvud.

Jag kunde föreställa mig hur det vore att äta på en tallrik som var stor ett dasslock. Det är att ha tålamod och hitta på nödlösningar till en valp som vägrar att äta. Olika alternativ är att blötlägga fodret med kokt vatten, eller stöta det i en mortel och blanda med pyttelite laktosfri yoghurt). Man får hitta sina egna knep. Zoi såg ut att vilja ha variation. När maten serverades nosade hon lite och gick sedan därifrån. Jag försökte hålla huvudet kallt men visste samtidigt att hon snart borde äta. Ett knep var att fånga hennes intresse. Jag använde matskedsdoseringen.

En matsked av matkulorna la jag i en glasskopa. Jag skakade dem fram och tillbaka så kulorna studsade som popcorn i kupan. Det här lockade Zoi som trodde det var en lek. Jag lät henne jaga och gömde skopan bakom min rygg. Förde därefter skopan framför mig där jag satt på golvet. Zoi hoppade och viftade på svansen. "Leken" tog cirka tre kvart men hon fick i sig en matsked. Hon borde äta cirka fyra matskedar på ett dygn som motsvarar drygt en halv deciliter. Det gällde att ha enormt tålamod. Zoi var världens godaste lilla charmtroll. Glad och busig. Så fort vi kom ut hade hon fullt upp med alla synintryck Att intressera sig för att rasta existerade inte. Hon såg världen med stora ögon och ännu större öron. Löven blåste, billjud hördes och buskar prasslade. Det fanns inget intresse för att gå när det fanns allt annat att upptäcka.

För varje steg jag tog måste jag sätta mig på huk en liten bit ifrån och locka henne. Så höll vi på. Vi gick en meter och hon tvärstannade och satte sig. Zoi vill bli buren. Jag böjde mig och klappade henne. Försökte trygga hennes utemiljö. Hon gick ett par steg sedan satte hon sig igen. Jag lockade med allting. Slängde kottar, nyckelknippa och använde hundgodis.

Det sistnämnda ratade hon. Vår lilla promenad var gymnastik för mig genom att jag ständigt hoppade upp och ner för att locka på vovven.

Vecka 10 - vikt 900 g, 13 cm hög och 18 cm lång.

Zoi har varit hos oss nu i två veckor. Hon var inte lika sprallig idag som hon igår. Det verkade som hon hade mer behov av att sova vissa dagar än andra. Idag var det en sådan dag. Vi fortsatte att öva med att vara ute. Hon hoppade fram ett par meter och ville bli uppfyllt. Sökte ögonkontakt med mig och stod blickstilla. Sedan satte hon sig ned och darrade. Jag misstänkte att jag fått en väderkänslig hund. Hon gillade helt enkelt inte att vara ute när det var blött. Det dåliga vädret till trots gjorde ändå att hon piggnade till när någon kom förbi. Glatt viftade hon på sin lilla propeller och skuttade fram.

Idag kom äntligen fodret hem som vi beställde på nätet. Jag ska inte rekommendera vad Zoi åt utan det är bäst att man rådfrågar hunduppfödaren eller butiken.  Skönt att få maten hemlevererad. Det var bra att låta besökare komma hem och framför allt ringa på dörren. Det gjorde att valpen snabbt blev van vid oljud utan att behöva skälla. Den här måndagen gick vi ut fem gånger. Det var skönt att Zoi inte hade behovet att promenera runt eftersom jag var sjuk. Hela eftermiddagen var det istället massor av bus och en liten york är väldigt lätt att underhålla. Jag gömde lite godis i aktiveringsbollen och det tog sin lilla tid för henne att äta upp det.

En natt väckte hon mig och ville leka. Men jag ignorerade henne och vände ryggen till. Efter en stund la hon sig till rätta och somnade om. Klockan sju vaknade jag av att hon slickade mig i ansiktet. Det var dags att stiga upp och ta emot en lekfull valp. Samtidigt som jag ställde ner foten på det kalla golvet var hon på väg att sätta sig och kissa. Direkt lyfte jag upp henne och flög mot tidningen.

Vi hade aldrig hunnit ut. Trots att det redan kommit lite kiss måste man ut för att inte rucka på rutinerna. Den här årstiden var verkligen inte gynnsam att träna en liten valp att bli rumsren. Vissa dagar möttes vi av ihållande regn och då var det omöjligt att få henne att gå. Det fanns inga genvägar och exakta mallar för att lyckas. Viktigaste var att inte ge upp. Valpar var individer och en yorkshireterrier mycket envis.

Den positiva utvecklingen var att det hände mer sällan olyckor vilket hade varit kissunderlagets förtjänst. Jag var medveten om att den här metoden ändå kunde ta längre tid än om man rusade ut så fort hon satte sig ned var femte minut. Även om hon nyss hade satt sig på kissunderlaget gick det inte att bli bekväm och stanna inne. Man måste ut. Väl ute brukade hon titta på mig som jag vore korkad. "Har du matte tänkt kissa? Jag har ju redan gjort mitt!"

Vecka 11- vikt 950 g, 15 cm hög, 20 cm lång.

I dag blev det avmaskning. Sedan 2018 har rutinerna ändrats och det brukar räcka att uppfödaren avmaskar en gång. På grund av resistensutveckling avmaskas numera en vuxen hunden vid behov eller om man varit utomlands. Milbimax Vet i tablettform för små hundar. Det var ju hög tid att beställa tid för vaccinering. Nästan hela dagen ägnande jag mig åt att leta efter en bra veterinär. På en klinik ville de ge droppar genom näsan som gav ett fullgott skydd mot kennelhosta. Av en slump upptäckte jag en veterinär i närheten där vi bor. Enligt henne ansåg hon att man ska vara försiktigt när det gäller droppar på småhundar. Det kunde ge biverkningar. Självklart kändes det tryggt att gå till henne med Zoi.

På Yorkshireterriersällskapets hemsida korade man månadens bild. Det var bara tre hundar som deltog. Utan att skryta var vår bild absolut den bästa. Jag hade lyckats knäppa alla löv som solen lyste upp. Det var ett fint ljus över bilden. Mitt bland alla vackra färgade löv stod Zoi, så liten och tittade upp mot mig.

Texten löd: "Matte tror du verkligen vi ska hitta kantareller i den här röran?" I början av röstningen såg det illa ut då en annan york ledde. Det blev inget pris.

Vecka 12- vikt 1 kg. 21 cm lång och 17 cm hög. 

Det sägs att man kan dubbla vikten runt vecka 12 så får man en ungefär uppskattning hur mycket hunden kommer att väga. Zoi blev 2, 1 kg som fullvuxen. Dags för vaccinet. Det var en liten hemtrevlig mottagning. Eftersom Zoi hade rinnande ögon pratade vi lite om det. Veterinären sa att det var vanligt att ögonen rinner så länge valpen växer. De har ganska trånga tårkanaler. Zoi var dessutom väldigt känslig när det blåste. Veterinären berättade vidare att vi skulle registrera oss hos kennelklubben. Där fick man stöd och hjälp i många frågor. De var bra på att ta hand om bortsprungna hundar ifall det skulle inträffa.

När vi kom hem var Zoi ganska trött, dels på grund av olika intryck och dels av sprutan. Det var var bra att träna tidigt att åka tunnelbana och buss om man i framtiden tänkte ta med henne till stan eller transporteras till olika platser. Gnissel och höga ljud måste valpen vänja sig med ganska omgående efter att valpen gjort sig hemmastadd hos familjen.

Tiden har gått med rasslande fart. Man ville vara i nuet så mycket det bara gick. Jag måste motvilligt erkänna att få Zoi rumsren inte hade fungerat i den takt jag ville. Zoi var envis valp. Det gällde såklart att inte ge upp. Inomhus hade hon förmågan att trolla i väg sin lilla bajskorv. Ibland hittade man den i ett hörn gömd bakom en gardin eller under en fåtölj.

Däremot var hon duktig att kissa på underlaget vid ytterdörren och det var skönt att slippa se pölar överallt i lägenheten. Jag berömde henne inte eller gjorde så stor affär var gång hon lyckades eller misslyckades. Hon lärde sig inte fortare av att skynda sig ut efter att hon lekt, ätit eller sovit. När vi väl var ute kunde hon hålla sig och puffade hellre med nosen på de våta löven. Det var skojigare att leka än att rasta. Ibland påminde hon om en tryffelhund när hon plöjde i jorden. Jag var ganska säker på att man skulle kunna få henne att spåra kantareller till nästa höst.

Den här veckan blev det att tvätta  pälsen. De första minuterna gick det ganska hyfsat då hon stod still trots det strilande ljumma vattnet från duschen. Allteftersom jag schamponerade pälsen blev det långtråkigt. Flera gånger försökte hon smita från mitt grepp. Gummimattan var till stor hjälp så hon inte halkade. Jag torkade henne med en frottéhandduk. Tog sedan fönen och blåste pälsen försiktigt. Men det gillade hon inte. Det var ett högt ljud så jag fick stänga av flera gånger.

Efter utevistelsen och badet somnade hon i mitt knä och jag la henne i hennes hundbädd. Det gick en halv sekund så var hon klarvaken och skuttade upp igen. Hon satt på golvet och la huvudet på sned och gnällde. Jag bar henne i bädden igen men lika envist hoppade hon ur den. Då ignorerade jag henne. Till slut la hon sig i bädden och somnade. Hon hade i alla fall gjort några framsteg och gått bra i koppel.

Vecka 13- vikt 1,1 kg,  21 cm lång och 18 cm hög.

Det småduggade. Zoi stod och skakade på marken och parerade vinden. Vissa kastvindar gjorde att hon tappade balansen. Jag lyfte henne och bar bort henne en bit. Där blåste det inte lika mycket. Massor av löv låg täckta på marken. Hon skuttade glatt omkring och nosen åkte ner i lövhögen.
Hon nästan försvann in den. Rätt som det var hoppade hon upp och landade på en tuva. Där satte hon sig och kissade. Jippi! Äntligen. På eftermiddagen tog vi en runda till hund och kattbutiken. Dit var alla hundar välkomna.

Anette som arbetade i butiken hade blivit tjenis med Zoi. Vi köpte tuggben och hundgodis, sticks som var gjorda på kyckling. Dessa var pressade i långa remmar som man fick bryta av. Segt och gott var det. 
Det gick åt mycket godis när man tränade olika moment. Det gällde att hitta en sort som passade en kräsen york som Zoi. Annars var det ingen idé att locka henne att träna.

Det gick bättre och bättre med allting. Den här veckan hade vi övat alla kommandon. Från källaren plockade jag upp en restbit av en korkmatta. Matt-rullen blev som en liten tunnel. Det var kul att öva henne att springa igenom. Först var det småläskigt. Vi testade i små steg. Jag la små godisbitar inne i tunneln. Hon blev nyfiken och kikade in och vågade till slut springa igenom. Det gick jättebra på slutet.

Vecka 14- vikt 1200 g, 22 cm lång, 18 cm hög.

Förra veckan kom den första snön.  Det yrde och vinden piskade omkring oss. Trots hundtäcket frös hon. Yorkar har ju inte underull.
Hon skakade och de små tassarna såg ut som stela pinnar. Jag försökte trots allt locka henne genom att halvspringa och ropa glatt. Men nej, hon satte sig ned i den iskalla snön och var inte ett dugg road. Många hundar blir leksugna och rullar sig runt i snön. Inte Zoi. Det var bara att ta upp henne och jag måste säga att det kändes som att gå igenom en stormby. 

När vi kom in badade jag henne och sedan dags för kloklippning igen. De senaste två nätterna har Zoi sovit från 23.00 -06.00. Så skönt att ha djur som sover på natten. Det fanns ett problem som jag måste får hjälp med. Zoi bajsade flera gånger om dagen och kliade sig.

Jag hade diskuterat det med Anette som förestod djurbutiken. Hon tyckte att vi borde byta foder. Man ska inte experimentera själv utan att rådfråga först. Helst uppfödaren. Man får ha i åtanken att en del yorkar kan ha extra känslig mage med dålig matsmältning). Zoi äter nu cirka 1 dl varje dag. Jag blöter en del av fodret och resten får hon torrt. 

På bilden är Zoi ca 1 år 2011.

Vecka 15- vikt 1250. Oförändrad längd och höjd.

Snön hindrade Zoi att vilja gå. Men bortom krönet trippade en dvärgpincher, en något äldre tik. Vi hade träffat dem tidigare men inte hälsat ordentligt. Nu var Zoi fullt vaccinerad. Det blev pusskalas. Ja, inte för den äldre vovven. Hon såg mest besvärad ut. Tiken var beredd att gå men Zoi ställde sig på bakbenen och vinkade med framtassarna.  Till slut tröttnade pinchern och gick och vi fick draghjälp en bit hem.

Efter två timmars intensiv lek hemma, med ben, boll och tafatt, somnade Zoi  helt utmattad och sov i 2 timmar. Så fort hon vaknade gick vi ut. Hon kissade direkt på den snöiga gräsmattan. Det fanns  mycket man kunde träna inomhus dessa snöiga dagar.  Att sitta, ligga och stanna gick som smort. Zoi var jätteduktig.

När det gällde att kamma pälsen måste jag muta henne med godis. Hon hade mer irritation nu av kammen än i början. Däremot gick det jättebra att borsta tänderna. Från början fick hon leka med tandborsten och då kändes det inte alls läskigt att ha den i munnen. Det nya fodret fungerade jättebra. Hon kliade sig mindre och bajsade inte lika ofta. Det var inte mycket mat som gick åt varje gång.
Zoi rusade snabbt framåt i utvecklingen.

Zoi har varit så duktig att göra ifrån sig ute trots snöhinder.
Men igår kom bakslaget kom igår kom bakslaget. Hon kissade i sängen och bajsade i hundbädden. Vet ej om det var markering eftersom jag henne hemma för en stund när jag gick ner till tvättstugan?

Vecka 16 vikt 1350, längd och höjd samma som v 14.

Zoi har således inte vuxit på vare sig längde eller höjden under två veckor. Positivt är att hon ökar i vikt.
Jag ångrade inte en sekund att just Zoi kommit till just oss. Det var som hon alltid tillhört vår familj. Hon hade smällt in hos utan problem. Om dagarna aktiverades Zoi inomhus eftersom det var 14 grader kallt. Hon måste så klart även kunna leka själv också men även få tid tillsammans med mig.

Jag vill visa Zoi att jag är rolig. Vi lekte och busade. Älskade när man kastade bollen och hon fick springa iväg och hämta. Jag brukade iaktta henne när hon lekte med den själv. Hennes teknik var att sätta bollen i rörelse och sedan puffa den framåt med nosen eller framtassen. Sedan lurpassade hon med roade ögon. Tog ett skutt fram så bollen studsade iväg. Många gånger hamnade den under soffan eller under byrån. Då kunde hon springa fram till mig och med kroppsrörelsen visade hon mig var bollen fanns.

Vid enstaka tillfällen kunde hon morra och nafsa mot mig när jag plockade något ut ur munnen på henne som hon hittat ute. Det är absolut inte tillåtet att morra eller hugga även om hon försvarar sitt byte. Här gällde det att visa vem som bestämde.

En söt valp som kan charma får lätt övertaget om den får vinna.
Ett bra knep jag lärde mig var att ta båda händerna om hennes kinder (inte hårt men ett fast grepp) och sedan ögonkontakt för att säga fy eller nej. Därefter vände jag mig om och ignorerade.

Vecka 17- vikt 1450 
Zoi har stått stilla i längd och höjd i tre veckor. Kommer hon att bli en mini? Det kan väl inte vara möjligt? 
Lite större blir hon dock. 

Så kom Nobeldagen och den skulle firas. Hos oss var det en vanlig dag och full av underbara framsteg.
Zoi kunde nu sitta, ligga, stanna och lyssna till sitt namn. Sent igår kväll inträffade något väldigt märkligt. När jag släckte teven stirrade Zoi rätt ut i luften i mörkret. Hon sprang fram och tillbaka, skakade, hade svansen mellan benen. När jag skulle ta henne ryggade hon tillbaka. Sprang hit och dit i rummet. Stirrade upp mot taket. Jag gjorde allt för att lugna, prata och lägga handen på henne.

Det var viktigt att inte förstärka valpens rädsla ännu mera och själv bli orolig. Jag trodde jag kunde bryta beteendet genom att vi gick ut i köket. Men där ryggande hon åter tillbaka när jag närmade henne. Hon tog flykten under bordet.

Till slut tog jag upp henne och bar henne till sovrummet. La henne bredvid mig på huvudkudden. Jag höll om henne och skakande avtog mer och mer. Stressen överförde hon på mig till slut. Det var en pärs. Till slut somnade hon och sov lugnt hela natten. Morgondagen var allt som vanligt igen. Vet ej vad som skrämde henne?

Vecka 18- vikt 1500 g, 22 lång, 18 cm hög. Endast viktökning.

Luciadagen kom och vi vaknade tidigt. Jag skyndade mig ut med Zoi. Det var kallt och hon ville inte kissa. Jag längtade också in till stugvärmen. Väl hemma fixade jag kaffe och mjölkchoklad till sonen. Jag tände tre ljus i adventsljusstaken och vi bänkade oss framför teven för att se Luciafirandet. Vi mumsade på lussekatter och pepparkakor.

Senare på dagen skulle Zoi bekanta sig med golden retrievern Shira. Hon är två år och var inte road av att Zoi var så intensiv. Det hjälpte inte att Shira markerade och morrade. Zoi skulle busa i alla fall. När Shira kände att det blev för mycket la Zoi ner sig på rygg och visade magen. Det tydde på att hon ville visa vem som hade lägre rang. Det är viktigt att man under denna tid låter sin valp träffa andra hundar. Man måste lita på den andra hundägaren att dennes hund är trygg så inte leken kan gå överstyr och valpen blir skrämd.

Jag har lärt Zoi att inte visa tänder eller morra åt oss. Vi kan ta ifrån henne ben eller andra leksaker utan några problem. Jag tycker inte att man ska plocka av dem ben i tid och otid.

Det är bra att de får känna tryggheten att behålla sina ägodelar. Men man måste ändå träna så att de inte skulle hugga i ett obevakat ögonblick om ett barn t. ex skulle ta ifrån dem en leksak.

Bilden ovan är när Zoi är 2 år och Shira 4.

Vecka 19-vikt 1550 och den övriga tillväxten oförändrad.

Det snöade hela tiden. Vilken fantastisk vinter vi hade fått i år också. Det sas att det inte varit så här kallt med så mycket snö på 150 år. Jag tycker det var så vackert. Snö skulle det vara när det var juletid. Men Zoi är inte lika förtjust. Det var hopplöst att få henne att gå ut. Nu var det inte alls lätt eftersom hon sjönk ner som en sten i snön.

På trottoarerna hade de i alla fall plogat men det hjälpte ändå inte . Den här veckan hade det varit alldeles för kallt för de små tassarna. Vi kunde inte vara ute långa stunder. Inte ens hundarna vi mötte ville hon springa efter.

Stundtals längtade jag till våren och sommaren. Det hade inte hänt så mycket i utvecklingen denna vecka. Hon lyssnade direkt till kommandon som sitta, ligga, stanna, ropa hennes namn och när man sa nej. Tandborstningen gick jättebra. Det berodde på att hon vande sig direkt. Till en början fick hon bita i den och leka. Det hade varit enkelt att hålla i borsten och snabbt föra in den i munnen.

Annat var lite svårare. 1. Att inte kissa ute. 2 att inte gå i koppel. 3 Att inte vilja klippa klorna. Men vi tänkte inte ge upp. 

Vecka 20- vikt 1600 g. Står stilla i övrig tillväxt.

Så kom dopparedagen och Zoi firade sin första jul. Dagen innan bestod av att städa, slå in julklappar och fixa maten. Jag var upptagen med all förberedelse där Zoi inte fick uppmärksamhet. Jag hade Zoi i hasorna och hade önskat att hon kunnat varva ner och sova en stund. Men hon kände kanske av min stress? Zoi och jag var trötta när det var dags att släcka lampan.

Hon sov hela natten och vaknade kl. 7 på julaftonsmorgonen. Vi skyndade oss ut i kylan och snön där mörkret låg stilla över staden. Som vanligt var det inget vidare att gå ut för Zoi.

Hon förstod fortfarande inte att toaletten var ute. Glad för att komma in igen sprang hon direkt och gjorde på kissunderlaget. Om det hade varit en annan årstid hade det varit enklare att springa ut och in. På så sätt skulle valpen blivit rumsren snabbare. Någon kanske tycker att man ska vara utan helt men för mig är det bättre att det finns ett alternativ än att torka kisspölar i lägenheten. Det som passar bäst för familjen mår alla bra av.

Under julmiddagen sov Zoi och sedan visade hon gästerna att hon kunde dansa på bakbenen och snurra runt

GOD JUL 2010

Vecka 21- vikt 1650 g. Längd 22 cm, höjd 19 cm.

Zoi har blivit en centimeter högre. Plötsligt tog år 2010 slut och det blev årets sista dag. Det kändes som igår när jag började planera att få hem en liten valp. Samtidigt var det som om Zoi bott hos oss för alltid. Jag minns dagen när hon kom hem hur liten och osäker hon varit. Full av längtan till sina syskon och mamma. Och nu tydde hon sig till mig och sonen som en självklarhet där vi blivit bästa vänner.

Hon var vår lilla kompis och jag älskade henne fullt ut. En kavat och busig tjej. Men lyssnade ändå när man sa till henne. Så klart måste små valpar få göra lite bus mellan varven men också lära lydnad.

Man kunde väl säga att hon var lite av en ögontjänare och gjorde sina rackartyg i smyg. Om det var möjligt sprang hon in köket och kunde sno åt sig kattens mat. Trots att den stod ovanpå en hylla mycket högre än hon själv. Men det verkade som om hon kunde sträcka sig så långt upp som helst. Hon var kvick och det gick på  ett ögonblick. Det var dags att skärma av köksöppningen med ett kompostgaller om jag inte hade uppsikt över henne.

Jag trodde att hon skulle vara skotträdd eftersom hon reagerat vid höga ljud. Men hon satt lugnt i min famn framför sovrumsfönstret och såg på när fyrverkerierna drog i gång ute på gården. Hundar märker direkt av våra energier och känslor. Innerst inne trodde jag att hon inte skulle reagera på smällarna men helt säker var jag inte. Så jag hade förberett ett hel del innan. Köpt ett avstressande doftferomon Zylkène som är ett fodertillskott och kan ha ångestdämpande effekt.
Jag hade rastat henne innan de värsta smällarna satte igång.

Oavsett om Zoi inte reagerade nu så visste jag inte hur det skulle bli inför nästa år. Det gällde att alltid ligga steget före och ständigt jobba med att stärka upp deras självförtroende.

Hon växte sakta nu och jag hade på känn att hon skulle bli större än 2,3 kg. I sådana fall skulle den engelska vikttabellen stämma. Men det är inte alltid så då valpar kan växa hur som helst. En del växer fort i början medan andra gör det på slutet.

Vecka 22 - vikt 1700 g. Längd 22 cm. Höjd 19 cm.

Så var det dags att prova ut Zois sele. Det sägs att man inte ska använda sele för tidigt under tiden de växer. I annat fall är sele ett måste till små hundar. Skulle en oväntat händelse dyka upp kan ett enda ryck räcka och nacken bryts. Lindhagens Hund & Kattbutik för att prova ett sele. Men det var svårt. Hon vill inte stå stilla där inne. Fanns så mycket att se. I butiken fanns en annan yorkshireterrier som var dubbelt så stor och äldre än Zoi. Hon blev glad att hon kissade. En liten olycka.

Det fanns mycket att se i affären. Hon kände doften av godis som fanns i montern. Jag gav henne ett litet hundkex för ett smakprov men det ville hon inte ha. Istället blev det favoritbenet. När vi kom hem tyckte jag selen såg stor ut på henne. Man får se till att inte remmen åker upp mot halsen och skaver. Vi skulle titta på nya när de fick hem rätt storlek. Beställ inte selen på nätet om du inte vet exakt vilken storlek. Bättre att prova på plats. Vid fem månader hade Zoi blivit livligare. Hon var mera aktiv om dagarna. Så fort snön skulle smälta blev det lättare att ta sig fram.

Då skulle jag testa sele och en löplina. Det skulle göra att hon fick mera rörelsefrihet där vi kunde busa och ha kul. Vilken underbar känsla det var varje gång som våra ögon möttes. När hon la huvudet på sned, sköt upp baken och viftade på svansen, samtidigt som hon puffade med nosen på bollen. Som hon tänkte; "kom matte ska vi leka!"

Vecka 23- vikt 1700 g. Höjd 19 cm, längd 22 cm.

Vädret var inte gynnsamt för någon nu när det blivit slaskigt igen. Varje dag som vi kom in från promenaden torkade jag Zois tassar. Direkt i hallen fick hon stanna och inte rusar in i lägenheten. Jag brukade skölja av all smutsig i handfatet. Det var fördel att ha en liten hund. När vi kom in var det dags att ge morgonmålet till Zoi samtidigt som sonen och jag åt frukost. Trots att Zoi gnällde nedanför bordet gällde det att ignorera och inte falla för dessa söta valpögon.

Man får aldrig falla för frestelsen och ge valpen vid bordet. Efter frukosten borstade jag tänderna på henne. Det gick ganska bra men ibland blev det frestande för henne att bita i borsten. Det gällde att lirka och ha tålamod. Naturligtvis var det jag som skulle segra. Efter tandrengöring var det dags för mysstunden. Jag tog Zoi i mitt knä där jag kammade och redde ut hennes tovor. Och tovor blev det direkt.

En yorkshireterriers päls fina hårstrån liknar människans och dessa strån vill gärna slå knut på sig själv. (Bra med en antistatisk stålkam som kan lirka upp dessa knutar. När man borstar ansiktet får man vara extra försiktig vid ögonen. Vid nosen kan valpen vara känslig och håröm).

Zoi hade blivit mer sprattlig och bångstyrig under pälsvården. Det gällde även här att inte ge upp.
Pälsen var cirka sex centimeter lång. Oavsett om jag tänkte ställa ut hunden måste pälsen skötas.
Nu testar valpen oss hundägare.

Vecka 24- vikt 1780 g, 18 cm hög och 22 cm lång.

Hur jobbigt det än hade varit under den första tiden ville jag inte vara utan dem. Att från början vara med och fostra en liten valp och forma Zoi till en individ vad värd varenda tidig morgon man fått gå upp. Jag hade själv blivit mer lekfull där jag kunde lägga mig i samma ställning som valpen med rumpan upp och de främre tassarna nerböjda. Vi brukade ha dragkamp med Zois favoritmjukisdjur. Ibland blev det kast med liten boll som hon sprang glatt efter och lämnade sedan i min hand. i ens hand.

I tisdags sken solen och det var 0 grader ute. Snön hade smält på vissa ställen och det droppade från taken. Det gick bra att skutta ute och upptäcka alla småstenar och löv som låg längs gångbanan där vi gick. På måndagen när vi var ute på vår promenad mötte vi två söta flickor som var runt 4 och 6 år gamla. Den äldre satte sig på huk och lät Zoi själv komma fram och nosa. Istället backade hon och vägrade att hälsa.

På vägen hem tänkte jag på om det kan vara att hon redan kommit i spökåldern. Vanligtvis brukade hon vara glad och hälsade både på större hundar och människor vi mötte. Tänk på att inte låta din york hälsa på större hundar om du inte helt litar på hundägaren.Tre gånger utsattes Zoi för utfall under valptiden. Hade jag inte haft en snabb reaktionsförmåga och ett sele på vet jag inte hur det skulle ha gått.  Dock blev det ett trauma genom åren som inte gick att jobba bort. Alla okända hundar vi mötte skällde hon bort. 

Vecka 25 - vikt 1800 g, 19 cm hög och 22 cm lång.

Plötsligt hände allt den här veckan. Hon kissade ute flera gånger. Trots isiga vattenpölar och smutsiga snöhögar. Hon nosade och gick i cirklar för att hitta en bra plats att kissa på. Zoi till och med trippade fint i koppel bredvid mig emellanåt för att sedan kuta fram så fort hon såg någon hon vill hälsa på. Vi körde på med koppelträning hela veckan.

Det blev bara bättre och bättre. I måndags mötte vi en kompis som hade en jack russel. De hälsade glatt på varandra och vi tog sällskap en bit. Vi träffade även på en hund som hade ena tassen i ett paket. Hunden hade fått en infektion mellan tårna, troligtvis från vägsaltet. (Viktigt också att man även torkar av vatten mellan de så kallade tårna så att det inte bildas svampinfektion).

Strax innan Zoi såg vårt hus ökade hon farten och ledde mig till rätt port. Jag bar henne upp för trapporna. På våningsplanet visste hon direkt vilken dörr hon skulle gå in i. Jag har märkt att vi har fått en liten vakthund. Vi har haft nattgäster som sovit över. Zoi är inte van vid andra ljud än familjens. Så fort hon hörde att någon gick på toaletten eller in i köket småskällde hon flera gånger. Jag ignorerade henne och hon tystnade ganska fort och la sig igen. I vissa situationer tror jag det hjälper att vara tyst än att man fyar.

I morse skuttade hon halva sträckan till rastplasten. Där nosade hon på marken och kissade två gånger. Solen låg som en skimrande slöja när jag gick längs den långa gatan.
Ingen nämnvärd trafik, lugnt och stilla så här dags på morgonen. Till och med bygget av det stora företaget hade stannat av. Det byggs mycket runt vårt bostadsområde.

Tanken slog mig att trots att vi har fina promenadstråk finns det ytterst få inhägnande platser i stan för våra småhundar att springa lösa på. Jag skulle ALDRIG ha en valp lös. Inte ens i skogen. Dels p g a andra djur men även om valpen plötsligt skulle bli skrämd och sticka. Eller en större hund man inte kan lita på blir yorken en munsbit.

Vid ett års ålder vägde Zoi mellan 1,6kg-1,9 kg. 22 cm hög och 22 cm lång. Upp till manken mätte hon 14 cm. Som vuxen vägde hon 2,1 kg. Blev 25 cm lång. En liten yorkshireterrier.